×

De brände Viared

Kilbergs gård före branden

Ett folkhem som försvann

Det här är berättelsen om Kilbergs gård, en av de gårdar i Viared som försvann när området omvandlades för industriell etablering.

Branden tar fart i Kilbergs gård

Det här är ett praktexempel på hur folkhems-Sverige slås sönder. Det var Borås stads ledning, regeringen och storfinansen som tillsammans slog sönder och brände ner en väl fungerande struktur för att ge plats åt nya företagsetableringar.

Kilbergs gård övertänd under branden

Efter branden

På bilderna syns hur en av de åtta gårdarna i området försvinner. Kvar blir bara ruiner och rester av det som tidigare varit ett levande jordbrukslandskap.

Resterna av Kilbergs gård efter släkningsarbetet

Idag utgör fotografierna ett viktigt historiskt dokument över en epok då Viareds jordbruksbygd förändrades i grunden.

Inledning

Borås Tidning skrev den 21 januari:
”Hur blev det så här? Vi backar bandet några decennium. Postorderstaden Borås lyckades ta klivet över till e-handeln och i Viared sköt logistikbyggnaderna upp ur marken som fyrkantiga svampar.”

Nu backar vi bandet ordentligt.
Textilstaden Borås gick igenom en djup kris då textil- och konfektionsindustrin flyttades till låglöneländer. Då fick stadens ledning den ljusa idén att lägga beslag på åkrar och bondgårdar i den urgamla bondbyn Viared någon mil väster om staden, och där erbjuda billig, lättbebyggd mark för industri och handel.
Trots att marken var en pärla för civilförsvar, den bördigaste i området och hade kunnat försörja ett stort antal människor med mat i ofärdstider.
Här för nya läsare den sanna historien om hur den över tusen år gamla bondbyn Viared för 50 år sedan brändes ner med våld. Det blev den största fredstida nedbränningen av en svensk by. Folk tvingades med tårar i ögonen betrakta sina hem och ladugårdar slukas av elden tills bara aska fanns kvar. Tusen år av kulturhistoria och bördig livsmedelsproduktion hade blivit lågornas och den kortsiktiga dumhetens rov.

Och de brände Viared

Historien om Sveriges största fredstida bränning av bondbyar

Viared, Ek och Lund en mil väster om Borås sattes i brand för 50 år sedan och 500 människor drevs från sina hem.

Det är en vacker vår 1972 och den urgamla bondbyn Viared någon mil väster om Borås håller andan. Men inget hjälper. Byn är dödsdömd.

Volvo och annan industri är redan lovad marken. 500 människor tvångsförflyttas, deras hem, skola, ladugårdar, kyrka, sädesfält och trädgårdar bränns ner och den bördiga marken säljs för en spottstyver till storföretag.

Viareds gårdar förvandlas till aska och blir industriområde – och finansminister Gunnar Sträng och volvochefen Pehr Gyllenhammar gör upp om en motorväg mellan Göteborg och Borås.

Hembygdskämpen Sture Magnusson gick ur tiden 95 år gammal och bodde själv i Bosgården i Viared som länge var gästgivargård och som finns omnämnd i dokument redan 1432 – och var en av de få som fick behålla sitt hem i Viared.

Följande text baseras på intervjuer jag gjorde med Sture Magnusson, samt ett examensarbete på Journalisthögskolan i Göteborg våren 1982.

Det ödesdigra beslutet

Den 15 juni 1972 tas det för Viareds by ödesdigra beslutet:
Kommunfullmäktige i Borås fastställer en ”blockplan” och driver igenom att hela byn ska jämnas med marken och bli industriområde.

Det blir dödsstöten och början till slutet för de urgamla byarna Viared, Ek och Lund. Två år senare, våren och sommaren för 50 år sedan, står bostadshusen och ladugårdarna i lågor.

Borgarbrandkåren använder byggnaderna som övningsobjekt och i vissa fall hinner bönderna inte ens få ut alla sina ägodelar.

Det som brändes ner:

• 87 boningshus
• 63 ladugårdar
• 75 uthus, garage med mera

”Det glömmer man egentligen aldrig. Det finns många viaredsbor som än idag har svårt att åka hit och titta.”

Sture Magnusson

Sture Magnusson byggde upp Sveriges troligen största privata museum, Viareds Museum, med 11 000 föremål från de nerbrända byarna.

Planerna började redan på 1930-talet

Egentligen började det redan på 1930-talet då Borås riktade blickarna mot den bördiga rullstensåsen och planerade att bygga ett storflygfält på området.

Nybyggnadsförbud infördes och ”en kall hand låg länge över bygden”, som en tidigare viaredsbo, Olle Henriksson, en gång uttryckte det.

Men därav blev inget, trots att de gamla planerna dammades av igen på 60-talet när en efterträdare till Torslanda söktes.

I stället byggdes Landvetters flygplats.

Efter en kort andningspaus tog oron i Viared fart igen och föraningar vibrerade i luften i slutet av 60-talet.

”Vi förstod att något var på gång. Skriverier började i tidningarna och herrar kom och mätte i jorden.”, säger Sture Magnusson

Bönderna såg vad som höll på att hända

Ivar och Ester Frick, numera bortgångna, hade sin gård just där en del av Volvos bussfabrik nu finns.

Våren 1982 berättade Ivar om vad han sett ett tiotal år tidigare:

”Jag fick se hur det gick gubbar ute i betesmarkerna och mätte. Det var då en börja ana oro. Men jag hota med att släppa tjuren på dem och då försvann de!”

Hösten 1971 fick han se en busslast kommunalgubbar åka runt och inspektera i bygden – utan att ha tagit kontakt med invånarna.

”Det är alltid så. De arbetar bakom ryggen på allmänheten och ligger och förarbetar lång tid, innan kontakter tas.” — Ivar Frick

När kommunens planer blev kända under hösten 1971 organiserade sig byborna i Viaredskommittén, skrev brev till alla fullmäktigeledamöter och uppvaktade kommunens toppolitiker.

Men inget hjälpte.

Planen drevs obarmhärtigt igenom och sista sommaren gav äppelträden stora och fina äpplen hos Ivar och Ester Frick.

”Det var nästan som om träden visste att det var sista året…” — Ivar Frick

Bussfabriken

Första gången en volvoetablering i Borås diskuteras är förmodligen i Verkstadsföreningens styrelse 1971–72.

I styrelsen ingick bland andra Axel-Uno Nylander (m), under en period kommunstyrelsens ordförande i Borås, samt representanter för Volvo.

I januari 1974 sker den stora kommunsammanslagningen.

Eskil Jinnegård (c) blir kommunstyrelsens ordförande och huvudagerande i förhandlingarna med Volvo, som visar intresse för Viared och lägger ett bud på marken.

En krona per kvadratmeter

”Vi blev ställda av Volvo som ställde det priset som villkor för en investering i Borås. För egen del så visste jag att det egentliga markpriset var omkring 20 kronor.” — Axel-Uno Nylander

Uttalandet gjordes vid en undersökning som undertecknad gjorde 1982 tillsammans med journalisten Lennart Karlsson.

Regeringens beslut

Samtidigt förbereder den socialdemokratiska regeringen ett beslut:
För att Volvo skattefritt ska få loss pengar ur investeringsfonden kräver regeringen att företagets nya monteringsfabrik för bussar förläggs i Borås.

Gyllenhammar och Engellau förhandlar för Volvos räkning med finansminister Gunnar Sträng och andra representanter för regeringen.

”Volvo var aldrig särskilt svåra att ha att göra med. Vi kom ganska väl överens.” — Gunnar Sträng

Den 22 mars 1974 tog regeringen beslutet att lossa investeringsfondernas band vid en etablering i Borås.

Beslutet är undertecknat av Gunnar Sträng, och avskrifter sändes till Volvo och en rad myndigheter – men inte till Borås kommun.

”Vi fick reda på beslutet på omvägar. Man kan gott säga att här fanns en brist på kommunikation mellan statsledningen och kommunen.” — Bengt Rydberg (s)

I ett brev till Volvo lovade Gunnar Sträng att en motorväg mellan Göteborg och Borås skulle bli klar i tid.

Senare skojade volvoledningen om det och noterade att vägen inte blev klar i tid – och att det inte blev motorväg utan motortrafikled.

Det är först på senare år som det blivit motorväg hela sträckan mellan Borås och Göteborg.

Men klart är att nya R40 till stor del är ett resultat av förhandlingarna mellan dåvarande S-regeringen och Volvo om etableringen av en bussfabrik till Borås.

Kommunen säljer marken billigt

Bengt Rydberg konstaterade att regeringsbeslutet om att släppa loss pengar ur investeringsfonden blev ett trumfkort för kommunen.

”Vi satt i guldstol. Vi kunde ha is i magen och kräva full ersättning för marken.” — Bengt Rydberg

Så skedde dock aldrig.

Bengt Rydberg och socialdemokraterna ville ta ut ett markpris på 15–20 kronor kvadratmetern, men Eskil Jinnegård (c), Axel-Uno Nylander (m), Willy Gustavsson (fp) och den borgerliga majoriteten i kommunfullmäktige ville sälja marken till starkt subventionerat pris.

Detta trots beslutet om villkoren för att släppa loss pengar ur investeringsfonden.

Marken i privat ägo

Våren 1974, då förhandlingar med Volvo förs, är en stor del av ”volvotomten” fortfarande i privat ägo.

Det är intressant att se med vilken brådska kommunen köper upp mark. Under sommaren och med hot om tvång köps marken upp och i avtalen med markägarna skrivs:

”Detta avtal har sådan av Volvos etablering i Borås beroende karaktär, att om frivilliga avtal inte träffats, skulle kommunen sökt förvärva stadsägoområdet genom expropriation.”

Den 18 juni 1974 skriver fastighetsnämnden i sin anslagsansökan till fullmäktige att:

”För att markera, att en tvångssituation förelegat, har i köpekontrakten införts en särskild punkt härom.”

Redan den 19 september beviljar fullmäktige 3,5 miljoner kronor till väg och VA-nät till volvotomten – utan att vare sig stadsplanen är fastställd eller avtal med Volvo klart.

Allt är då förberett för Volvos ankomst – utom markpriset.

Affären med Volvo

Den 20 januari 1975 fattar majoriteten i kommunstyrelsen sitt beslut:

Marken ska säljas till Volvo för 2,50 kronor kvadratmetern.

En månad senare skrivs avtalet med Volvo som för 370 000 kronor får köpa 150 000 kvadratmeter av den bästa åkermarken i Viared.

Mark som kommunen betalat 1,8 miljoner kronor för, inräknat Viareds Missionskyrkas 3 000 kvadratmeter stora fastighet som Volvo erhöll 1977.

Det betyder att Volvos markköp subventioneras av Borås skattebetalare med cirka en och en halv miljon kronor i den tidens penningvärde.

Dessutom byggde kommunen en väg fram till volvotomten för 1,6 miljoner kronor.

Volvo betalade 150 000 kronor för vägen.

Volvo fick till och med behålla den bördiga matjorden.

Senare förklarade Axel-Uno Nylander:

”Det rådde en nästan desperat situation i Borås vid den tiden, eftersom vi måste ersätta de tekojobb som försvann.”

Borås hade haft ”en varvskris varje år” under 70-talet, som dåvarande näringslivssekreteraren Gunnar Larsson uttryckte det, och förlorat 10 000 tekojobb.

Det var en situation som storföretag väl kunde utnyttja för att komma över billig, lättbebyggd mark.

Viared blir industriområde

Volvos bussfabrik stod klar 1977.

Samma år etablerade sig Ellos och Borås Tapetfabrik på det nya industriområdet.

Men de fick då betala 20 respektive 21 kronor kvadratmetern för marken, jämfört med Volvos 2,50 kronor.

1982 hade nio företag byggt i Viared.

Enligt beräkningar som fastighetskontoret gjorde i februari 1982 hade Borås kommun betalt 72 miljoner kronor för att förvandla bondbyn Viared till ett industriområde.

Sedan dess har ytterligare flera företag slagit sig ner på Viared och numera är markpriset fastställt till 150 kronor.

Det som finns kvar idag

Idag finns bara rester av den gamla byn kvar.

Några enstaka hus inklämda mellan industri- och postorderfastigheterna minner från den tid då jorden i Viared var bland de bästa och gav högst avkastning i boråsområdet.

Den 150 hektar stora åkermarken var också väldigt väl samlad på den bördiga åsen, vilket är ganska ovanligt i regionen.

Stora skördar

En uppskattning som lantbruksnämnden gjorde i den så kallade objektiva skördeuppskattningen visade att Viared hade kunnat producera rikligt med livsmedel:

• 458 ton korn
• 498 ton havre
• 3 359 ton potatis

Men i skuggan av tekokrisen ville politikerna annat.

Bönderna tvingades bort, gårdarna brändes ner och den på sina håll ända upp till 70 centimeter djupa myllan, som aldrig torkade ut, fraktades bort.

I stället kom industri och handel – och motorvägen mellan Göteborg och Borås.

Nu, 50 år senare, kan man i historiens backspegel bara diskutera om det verkligen var nödvändigt att köra iväg 500 människor från sina hem och använda den bästa åkermarken till industribyggen.

Kanske tusen års jordbrukande slit raderades bort.

Äppelträden och sädesfälten ersattes av betong, asfalt, plåt och glas och ingen eller bara några få ställde sig frågan om vi en gång skulle komma att behöva den feta myllan för att mätta hungriga magar.

Viaredsbornas ordspråk

Bara viaredsbornas ordspråk om sin hembygd lever kvar i minnena hos de gamla.

Öjart står för Ödegärde och Boa för Västra Boda:

Ryssnäs, Öjart och Boa
dom e lika goa.
Viared, Ek och Lund
talar vi inte um!

Notering

Efter hembygdskämpen Sture Magnussons bortgång så har Viareds Museum numera har skingrats för vinden, efter att fastighetens nya ägare tog över.

Källa: Viareds Museum och Jyrki Anders Smedje

×

Robinsonbild

Borås

Husaby

×

Karta